2026
Vinter 2026Winter 2026
- Norrskär
- Rindö
- Svartlöga
- Hallonstenarna
Vintern 2026 har varit den kallaste sedan 2010. Det märks. Isen ligger fortfarande kvar in i mars, även om snön har försvunnit.
Han skriver lite om dagarna på skäret. En korsning mellan dagbok och loggbok, där det mest privata lämnas utanför. Ingen större målsättning än att komma ihåg. Det största och mest spännande är nog just Norrskär självt.
Måndag 9 mars. Tredje året. Han lämnar Rindö alldeles för tidigt, stannar vid Coop för frukt, och flyger med samma pilot som året före. Norrskär dyker upp, som alltid vacker, fri och evig. Maskinen sätts ner på bryggan med kanske en meter till godo på varje sida. I hans hus är elen död — tills en lampa tänds, tyst. Sedan Wamslern. Snön är borta, men isen ligger tung och svart hela vägen bort mot Svartlöga. Skridskorna ligger kvar på Rindö.
Tisdagen därpå kommer rastlösheten direkt. Ön har väntat i sex månader. Björken — min björk — fastnar. På östsidan, hala klippor, nollställs brådskan. Norrskär utstrålar ett lugn. Naturen frågar: varför?
Torsdag 12 mars. Samma runda, samma stigar, samma klippor. Rastlöshet och tristess finns sällan i platsen. De finns i honom. Isen ligger kvar, svart och tung, som om den tänker stanna.
“Allt görs med en Canon EOS, en iPhone och en DJI-drönare.”
The winter of 2026 has been the coldest since 2010. You can feel it. The ice still covers the water well into March, even though the snow has disappeared.
He writes a little about the days on the skerry. A cross between a diary and a logbook, the most private things left out. No great ambition beyond remembering. The greatest, and perhaps most intriguing thing, is probably Norrskär itself.
Monday 9 March. The third winter. He leaves Rindö far too early, stops at the Coop for fruit, and flies with the same pilot as the year before. Norrskär appeared, as it always does — beautiful, open, almost eternal. The helicopter is set down on the jetty with perhaps a metre to spare on either side. In his house the electricity is dead — until a lamp comes on, silently. Then the Wamsler. The snow is gone, but the ice lies heavy and black all the way toward Svartlöga. The skates are still on Rindö.
The next morning the restlessness arrives at once. The island has waited six months. The birch — my birch — holds him. On the eastern side, slippery rocks, the hurry resets. Norrskär radiates calm. Nature asks: why?
Thursday 12 March. The same circuit, the same paths, the same rocks. Restlessness and boredom rarely belong to the place. They belong to him. The ice remains, black and heavy, as if it intends to stay.
“Everything is done with a Canon EOS, an iPhone and a DJI drone.”