Hallonstenar Art-Center

VinterloggbokWinter Logbook

Dagar på skäret Norrskär, yttersta nordostliga ön i Hallonstenarna. Långsamt tempo. Ved, is, el som trilskas, och samma klippor.

Days on the skerry Norrskär, the outermost north-eastern island of Hallonstenarna. A slow pace. Firewood, ice, electricity that misbehaves, and the same rocks.

Circular dusk photograph over dark water, lettered Hallonstenar 2026.

2026

Vinter 2026Winter 2026

  • Norrskär
  • Rindö
  • Svartlöga
  • Hallonstenarna

Vintern 2026 har varit den kallaste sedan 2010. Det märks. Isen ligger fortfarande kvar in i mars, även om snön har försvunnit.

Han skriver lite om dagarna på skäret. En korsning mellan dagbok och loggbok, där det mest privata lämnas utanför. Ingen större målsättning än att komma ihåg. Det största och mest spännande är nog just Norrskär självt.

Måndag 9 mars. Tredje året. Han lämnar Rindö alldeles för tidigt, stannar vid Coop för frukt, och flyger med samma pilot som året före. Norrskär dyker upp, som alltid vacker, fri och evig. Maskinen sätts ner på bryggan med kanske en meter till godo på varje sida. I hans hus är elen död — tills en lampa tänds, tyst. Sedan Wamslern. Snön är borta, men isen ligger tung och svart hela vägen bort mot Svartlöga. Skridskorna ligger kvar på Rindö.

Tisdagen därpå kommer rastlösheten direkt. Ön har väntat i sex månader. Björken — min björk — fastnar. På östsidan, hala klippor, nollställs brådskan. Norrskär utstrålar ett lugn. Naturen frågar: varför?

Torsdag 12 mars. Samma runda, samma stigar, samma klippor. Rastlöshet och tristess finns sällan i platsen. De finns i honom. Isen ligger kvar, svart och tung, som om den tänker stanna.

“Allt görs med en Canon EOS, en iPhone och en DJI-drönare.”

The winter of 2026 has been the coldest since 2010. You can feel it. The ice still covers the water well into March, even though the snow has disappeared.

He writes a little about the days on the skerry. A cross between a diary and a logbook, the most private things left out. No great ambition beyond remembering. The greatest, and perhaps most intriguing thing, is probably Norrskär itself.

Monday 9 March. The third winter. He leaves Rindö far too early, stops at the Coop for fruit, and flies with the same pilot as the year before. Norrskär appeared, as it always does — beautiful, open, almost eternal. The helicopter is set down on the jetty with perhaps a metre to spare on either side. In his house the electricity is dead — until a lamp comes on, silently. Then the Wamsler. The snow is gone, but the ice lies heavy and black all the way toward Svartlöga. The skates are still on Rindö.

The next morning the restlessness arrives at once. The island has waited six months. The birch — my birch — holds him. On the eastern side, slippery rocks, the hurry resets. Norrskär radiates calm. Nature asks: why?

Thursday 12 March. The same circuit, the same paths, the same rocks. Restlessness and boredom rarely belong to the place. They belong to him. The ice remains, black and heavy, as if it intends to stay.

“Everything is done with a Canon EOS, an iPhone and a DJI drone.”

Circular winter photograph of sun, ice and long icicles, lettered 2025.

2025

2025

  • Norrskär
  • Åsätra
  • Åsättra
  • Gälnan
  • Svartlöga
  • Åkersberga

2025 skrev han mycket lite när han var på Norrskär. Tiden kändes för kort — från måndag 17 februari till fredag 21 februari. För kort för att hitta lugn. Kallare än 2024, mer snö, ny is. Så året är mest en rekonstruktion ur bilder och filmer, ett år senare.

“2025 skrev jag mycket lite när jag var på Norrskär. Tiden känndes för kort.”

2024 körde svävaren från Åsätra hela vägen ut. Gälnan var helt frusen, viken vid bryggan likaså, med bara små stråk av öppet vatten där Svartlöga blåser in. 2025 var det för lite is för svävaren och för mycket för taxibåten. Han skrev till Arlanda Helicopter AB: går det att landa på Hallonstenarna, yttersta, nordostliga ön, Norrskär?

Svaret började “Hej Niklas!” Det gick att landa på bryggan. Hangaren, hemmaflygplatsen, ligger i Åkersberga.

Dag 1. Grafitgrå helikopter, piloterna Petter och Kristian, en meter till godo, kristallklart och en nordost som isar genom allt. Minus åtta. Gamla porslinsproppar. Till sist en gul lampa — den vackraste han sett — och Wamslern som tar direkt. Norrskär är grinig först. Sedan varm.

“Norrskär är en sådan plats. Min plats på jorden.”

In 2025 he wrote very little while he was on Norrskär. The time felt too short — Monday 17 February to Friday 21 February. Too short to find any calm. Colder than 2024, more snow, new ice. So the year is mostly a reconstruction from photographs and films, a year later.

“2025 skrev jag mycket lite när jag var på Norrskär. Tiden känndes för kort.”

In 2024 the hovercraft ran from Åsätra all the way out. Gälnan was frozen solid, and so was the bay by the jetty, with only thin streaks of open water where the wind comes in from Svartlöga. In 2025 there was too little ice for the hovercraft and too much for a taxi boat. He wrote to Arlanda Helicopter AB: can you land at Hallonstenarna, the outermost north-eastern island, Norrskär?

The reply opened “Hej Niklas!” It was possible to land on the jetty. The hangar, the home field, is in Åkersberga.

Day 1. A graphite-grey helicopter, pilots Petter and Kristian, a metre to spare, crystal clear, and a north-easter that ices through everything. Minus eight. Old porcelain fuses. At last a yellow lamp — the most beautiful he had seen — and the Wamsler, which catches at once. Norrskär is grumpy first. Then warm.

“Norrskär is such a place. My place on earth.”

Circular orange sunset over a black treeline and water, lettered 2024.

2024

Första vinternThe first winter

  • Norrskär
  • Åsättra
  • Gälnan
  • Svartlögafjärden
  • Husarö
  • Rindö

Första vintern, efter ungefär fyrtio år av besök. Alltid velat, aldrig gjort sig besväret. 28 februari klockan 13.00 släpper en svävare av honom på bryggan. Nollgradigt ute, minus en inne. Mörkt.

“Du är aldrig så ensam som du tror” skrev Lundell för nästan 40 år sedan. I samma tidsperiod kom jag till Norrskär för första gången.

På Gälnan ligger isen tjock. När man kommer ut mot Svartlögafjärden öppnar det upp. Mycket sjöfågel, gudingar och ådor. Samma dag finns också nedskriven på nederländska.

Dag 3, ett isbad. En sekund i vattnet, en elektrisk stöt. Wim Hof, och boken Winter Swimming av Suzanna Sorberg. Det förbereder en inte.

Måndag 18 mars, hemresa i strålande dag. Ut var det enkelt: svävare från Åsättra till Norrskär, direkt. Tillbaka hämtar Andreas. Husarö, Swea Sandö, Ingmarsö, Edö Ö, och två SwishAir-svävare mot Åsättra. Filmade med luren. Magin fastnar inte helt. Minnet får hjälp ändå.

Alcatraz. Helvetesön. Paradisön. Finns många namn på Norrskär. För mig är Norrskär inget av detta. Eller, Norrskär är allt av detta. Allt vad jag själv gör det till.

Min plats på jorden.

The first winter, after about forty years of visits. Always wanted, never gone to the trouble. On 28 February at 13:00 a hovercraft drops him on the jetty. Zero degrees outside, minus one inside. Dark.

“Du är aldrig så ensam som du tror” skrev Lundell för nästan 40 år sedan. I samma tidsperiod kom jag till Norrskär för första gången.

On Gälnan the ice lies thick. Toward Svartlögafjärden it opens up. Plenty of seabirds, eiders. The same day is also written in Dutch on the original page: “Je bent nooit zo alleen als je denkt.”

Day 3, a winter swim. A second in the water, an electric jolt. Wim Hof, and Winter Swimming by Suzanna Sorberg. It does not prepare you.

Monday 18 March, the journey home on a brilliant day. The way out was simple: hovercraft from Åsättra to Norrskär, direct. Coming back, Andreas picks him up. Husarö, Swea Sandö, Ingmarsö, Edö Ö, and two SwishAir hovercraft toward Åsättra. Filmed with his phone. The magic is not fully captured. It still helps the memory.

Alcatraz. Hell’s Island. Paradise Island. Norrskär has many names. For me, Norrskär is none of these. Or, Norrskär is all of these. Everything I make it out to be.

My place on earth.

KasseBag

DelsummaSubtotal 0 SEK